Vi tog oss en god sovmorgon och kom upp till en fin frukostbuffé, med mycket att välja mellan.
Hotellet var fint även om det låg långt ut från centrum, man gick inte hem utan fick sitta i buss en halvtimma. Men vad gör det när man egentligen bara sover på hotellet. Vi tog alltså bussen in till stan.
Bussen stannade vid centralstationen, dit alla de 5-6 andra bussarna i Pisa också gick. Men därifrån kunde man lätt vandra vart man ville, inga långa avstånd alls.
Floden Arno skiljer den nyare stadsdelen från den äldre och gatorna blev genast smalare när man kom över bron.
Det fanns en liten fruktmarknad och här är ju frukten liksom lite fräschare.
Det fanns inte så många byggnader och minnen från då Pisa var romersk koloni men i vårt letande efter tornet så hittade vi en.
Det var inte lätt att hitta tornet bara sådär, men utanför muren var det väl ändå inte? Fast det var DÅ vi såg det, från utsidan.
Tornet lutar mycket! Vi räknade ut att det borde bli 4,3 grader. Det ser faktiskt ut som om det går folk i det?!! Tror du att man kan få gå upp i det???
När man väl hittat tornet kan man se det från många kvarter och tillslut ha det som en fast punkt i tillvaron.
Det visade sig att man fick gå upp i tornet – ända upp. Det var guidade turer (dvs. någon som släppte in och såg till att man kom ut) varje halvtimma. Det var inte så dyrt heller, ca 150 kronor per person.
Man blev ganska yr av vandringen upp. På ena sidan lutade man sig mot innerväggen på andra sidan mot ytterväggen.
Elin var lycklig över att få gå upp i tornet i Pisa. Kate var nog mest lycklig över att hon tog sig upp.
Man tog ett snedsteg när man gick in i tornet, överraskad av att det var snett – fast man visste. Trapporna var slitna i ytterkant eller i innerkant
Även om tornet inte är mer än ca 55 m högt så kändes det ganska högt, särskilt när man stor på sidan som lutade neråt.
“Mamma, släpp ditt krampaktiga tag om räcket och ta ett kort på mig!!”
Fina bilar! Jo en sån här kan man tänka sig.