Idag blir det en spännande bussresa till porto de Mogan 10 minuters bilfärd åt väster, om vägen var öppen…
Så gick vi ner till busshållplatsen. Bussen kom i tid och vi betalade €2,8 för oss båda per sträcka. Första sträckan österut till Playa de Cura. Där fick vi vänta en stund på nästa buss som var full redan när den kom. Det kändes precis som att åka buss 50 på morgonen i Göteborg. Ståplats hela vägen men man ramlar inte för det är så packat
Vägen längs vattnet till porto de Mogán rasade på en 10 meters sträcka 2017. motorvägen är byggd med avfart till Taurito endast om man kör västerut och påfart endast om man kör österut. Därför får man först köra österut, upp på motorvägen och när man ska hem får man köra förbi Taurito till nästa avfart och därifrån på kustvägen tillbaka
Uppe på berget såg man muren de byggt över vägen, istället för att laga den
Berth köpte sig ett skärp som mannen skar till så passformen blev bra. Han kom från Senegal. Där pratar man franska, och lär sig engelska i skolan. Men man måste lära sig ett språk till så han hade valt spanska. men för att kunna prata med sina föräldrar så var han tvungen att prata ett lokalt språk. Det trodde vi inte
Marknaden fortsatte ner i hamnen. Det var mest skräp, klänningar, tröjor, krimskrams och fejkat guld.
Glass tänkte vi var gott. Och det var det men inte ens nära den italienska smaken
Porto de Mogán var en liten stad med riktiga hus till skillnad från Taurito där det bara ligger hotell. Små vita fina hus med mycket blommor
Hamnen hade kristallklart vatten med mycket fisk av olika slag
Stranden var överfull. Inget för oss så vi bestämde oss för att åka till våran strand igen. Bussen fick halva vägen och sen var det långt till nästa. Skulle vi äta där?
Nä vi tog taxi hem och åt på vår gratis snackbar vid stranden och sen stannade vi kvar där.
Vattnet var skönt. Berth gillar att bada i vågorna, det för inte Kate som tappar balansen om det kommer vatten i örat
Spännande blev det när två pojkar i 10 års åldern kom för långt ut och inte kunde komma in igen. Räddningsteamet gjorde en fantastisk insats och fick in dem till deras oroliga föräldrar.
Efter stranden blev det en stund på rummet och våran balkong. Middagen serverades kl 20.00. Vi tog våran kopp kaffe en trappa ner men inte på balkongen. FY vilket oväsen. Det spanska dunkadunka-musiken är inte våran grej. Så vi återvände till rummet och lugnet.